helalelle.blogg.se

Igår tog jag mig iväg till gymmet. Det var första gymbesöket på vääääääldigt länge. Jag har under det senaste året åtminstone varit en guldkund för gymmet. En sån där som snällt betalar sitt gymkort, men typ aldrig går dit. 

 

Nu har jag ju som första plan, sedan drygt en månad tillbaka, att jag ska få igång träning och vardagsmotion så att det blir en rutin igen. Så igår kände jag att det var dags för ett gympass.

 

Redan 10 minuter efter att jag hade bestämt att jag skulle gå dit, började jag vela och hitta på bortförklaringar. "Nej, men jag kan ta en joggingrunda ikväll istället"..... "det är så trist att gå på gymmet när solen skiner"..... "jag måste hem och laga middag till sonen". Ja, så fortsatte jag. Tills jag blev arg på mig själv och röt till mentalt. Precis det här har varit (och är) mitt problem. Jag älskar att planera framåt, vilka gympass jag ska gå på nästa vecka, hur många promenader och löprundor jag ska ta osv. Och sen, när det väl är dags, är jag en mästare på att hitta ursäkter för "att det inte går". Jag vet inte hur många gympass jag har bokat in mig på, för att sedan, några timmar före passet, avboka. 

 

För att det här ska fungera måste jag helt enkelt köra över mig själv lite. För jag vet, att när jag får in träningen som en vana så kommer jag både tycka att det är kul att gå till gymmet, och jag kommer må SÅ otroligt mycket bättre. Då kanske det får ske lite under tvång så här i början.